Dokumentären The King of Kong måste vara en av de bättre filmer jag sett på mycket länge. Filmen handlar om något så nördigt som medelålders gubbar som spelar arkadspel; gärna de äldre enkla spelen från tidigt åttiotal. Här handlar det om spelet Donkey Kong.
Filmen är ganska konventionellt uppbyggd. Billy Mitchell, legendarisk inom spelvärlden har sedan 1982 världsrekordet i spelet. Rekordet har ansetts vara oslagbart, men nu har det dykt en seriös utmanare i Steve Wiebe. Dokumentären följer Steve i sina försök att sätta ett nytt rekord. Trots att Steve är väldigt talangfull och känner att han kan ta rekordet är han motarbetad av mästaren Billy och även organisationen Twin Galaxies som dokumenterar rekorden.
Man känner verkligen med Steve som alltid känt sig misslyckad inom allt han företagit sig trots att han har fru, barn och villa. Han var en lovande sporttalang, men sumpade det. Han är även en duktig musiker men det blev heller inget av. När han senare blev av med jobbet tappade han kontrollen över sitt liv. Då såg han Donkey Kong som en möjlighet att äntligen lyckas.
Filmen är möjligtvis övertydlig, och den är på gränsen till att vara för sentimental, men jag känner på sätt och vis igen mig. Är visserligen ingen spelnörd även om jag faktiskt spelade Donkey Kong i min barndom. Egentligen kan man byta ut spel mot valfritt ämne och man hade kunna göra en likadan film. Den handlar om hur vi alltid vill känna oss uppskattade och vi söker bekräftelse över att man kan göra något bra. Så skippa nu den dyra Hollywoodfilmen, vänta med att se den hippa pretentiösa indierullen och se The King of Kong. Ni ångrar det inte.
Filmen är ganska konventionellt uppbyggd. Billy Mitchell, legendarisk inom spelvärlden har sedan 1982 världsrekordet i spelet. Rekordet har ansetts vara oslagbart, men nu har det dykt en seriös utmanare i Steve Wiebe. Dokumentären följer Steve i sina försök att sätta ett nytt rekord. Trots att Steve är väldigt talangfull och känner att han kan ta rekordet är han motarbetad av mästaren Billy och även organisationen Twin Galaxies som dokumenterar rekorden.
Man känner verkligen med Steve som alltid känt sig misslyckad inom allt han företagit sig trots att han har fru, barn och villa. Han var en lovande sporttalang, men sumpade det. Han är även en duktig musiker men det blev heller inget av. När han senare blev av med jobbet tappade han kontrollen över sitt liv. Då såg han Donkey Kong som en möjlighet att äntligen lyckas.
Filmen är möjligtvis övertydlig, och den är på gränsen till att vara för sentimental, men jag känner på sätt och vis igen mig. Är visserligen ingen spelnörd även om jag faktiskt spelade Donkey Kong i min barndom. Egentligen kan man byta ut spel mot valfritt ämne och man hade kunna göra en likadan film. Den handlar om hur vi alltid vill känna oss uppskattade och vi söker bekräftelse över att man kan göra något bra. Så skippa nu den dyra Hollywoodfilmen, vänta med att se den hippa pretentiösa indierullen och se The King of Kong. Ni ångrar det inte.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar