Mästaren och Margarita

Mästaren och Margarita, skriven av Michail Bulgakov, räknas som en av de stora romanerna från det tjugonde århundrade. Som den kulturellt fattiga människa jag är kände jag inte till den boken förrän en kompis tipsade om den. Vi hade diskuterat Dantes Inferno och han trodde då att jag skulle gilla Mästaren och Margarita som handlar om mörkrets furste och dess framfart i Moskva under 20-talet.

Tydligen var inte boken så omtalad när Michail Bulgakov levde. Han jobbade med den i många år och ändrade den ofta då han inte var nöjd med resultatet. Den släpptes heller inte förrän efter hans död i slutet av 60-talet. Nu hyllas däremot boken unisont som en djärv satir över kultureliten i Moskva, och den har blivit något av en kultbok.

Boken berättar två parallella historier. En i 20-talets Moskva, den andra i Jerusalem under romarriket. Den börjar emellertid med att en mystisk man dyker upp i Moskva. Han träffar två män och börjar diskutera Guds existens med de icke-troende männen och han uppträder väldigt underligt. Han kallar sig Woland och påstår att djävulen finns. De ryska männen blir provocerade och vill kontakta myndigheterna så den hotfulla mannen kan bli omhändertagen. Det hela spårar snabbt ur och Woland och hans kumpaner duperar den kulturella eliten i Moskva med svart magi. Det är ett högt tempo och tvära infall och någonstans i historien finns också Mästaren själv och hans Margarita.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken. Att den ska vara politisk, med sin kritik av kommunismen, korrupta politiker och kulturmänniskorna i Stalins Sovjetunionen, märks tydligt. Men det känns lite som att det är de som han kritiserar som också gillar den boken. Kulturkritiker med stora pretentioner hyllar boken som ett mästerverk. Själv förstår jag inte riktigt det. Visst den är bra och det är underhållande läsning, men inte vad jag förväntat mig. Hade den varit mer demonisk och kanske lite mer apokalyptisk till sin karaktär hade den fallit mig mer i smaken.